Alice für alles

Kristofer Ahlström om flickan som kallats allt från sexsymbol till revolutionär

Who the fuck is Alice?

Den existentiella frågan formulerades redan i mitten av 1800-talet och är mer aktuell än någonsin 2010. För ingen annan västerländsk litteraturkaraktär har omtolkats och postmoderniserats lika ofta som Lewis Carroll-protagonisten Alice Lidell. Hon har varit självmordsbenägen maniker på mentalsjukhus, ledare för en paramilitär gerillarörelse, Lolitamodell för en gammal mans förbjudna känslor; med mera, med mera, med mera. Ett flitigt göra för en tioårig flicka från Oxford.

När Tim Burton nu släpper sin egen vision av Alice i underlandet så är det den tjugofemte filmatiseringen av berättelsen sedan stumfilmsversionen 1903. Lägg därtill flertalet omtolkningar i såväl serietidnings-, som tv-spels-, teater- och bokformat. Antologin Alternative Alices (1997) samlar 20 olika mutationer av sagan genom litteraturhistorien.

Lockelsen i att återberätta och remixa ursprungsäventyret från 1864, från början kåserat muntligt i en roddbåt längs Themsen för verklighetens Alice Liddell 1862, börjar hos titelpersonen själv. I sin artikel Alice on the stage (The Theatre, april 1887) beskriver Carroll hur karaktären tog form. Det är en kreation som rör sig över hela det emotionella spektrumet, från ”gentle as a fawn” till ”wildly curious”.

Genom att ge Alice en så bruten identitet – hon lyckas aldrig svara någon av underlandets invånare vem hon är; ”Jag har förändrats så många gånger att jag inte vet längre” – så blir hon en representant för alla människor. De metafysiska frågorna hon ställer till sig själv är samma som alla någon gång frågat sig: vem är jag, varför är jag; hela den existentiella baletten. Hon förkroppsligar människans sökande och läsaren kan då själv projicera sina tankar och känslor på henne och miljön. Hon är Ingen, alltså blir hon Alla. Kafka återanvände samma outsidergrepp i Processen – Josef K är en mänsklig arketyp i en värld där alla andra följer en bakvänd drömlogik. Man talar om Kafkastämning lika ofta som liknelsen att försvinna ner i kaninhålet.

Ur spillrorna av Alices identitet kan man sedan plocka upp delar och sätta ihop till helt nya skepnader; ett nytt tema och en ny Alice för varje tolkning. Här finns stoff för queerteoretiker, Disney eller till och med porrindustrin (Alice in wonderland från 1974 är en porrmusikal). Den lilla flickan som genomgår förändringar och växer under resans gång för att till slut hitta sig själv och acceptera sin kropp har inte helt oväntat setts som något sexuellt – Woodsville High School i New Hampshire förbjöd boken att användas i undervisning år 1900 eftersom man kunde läsa in ”referenser till onani och sexuella fantasier” i hennes beteende. Tom Waits inspirerades att skriva ett helt konceptalbum, Alice (2002), som handlade om Lewis Carrolls påstådda känslor för flickan.

Hennes identitetskris har även mynnat ut i tolkningar om sinnessjukdom. Cheshirekatten säger till henne, ”Du måste vara galen, annars skulle du inte vara här”. I datorspelet American McGee’s Alice (2000) skildras hon därför som en psykotisk flicka som flyr in i underlandet i sitt huvud: ”Något är trasigt – jag”. I sin egen metaverklighet materialiseras hon med slaktarkniv i hand för att strimla landets invånare.

I miniserien Alice (Syfy, 2009), liksom i Tim Burtons film, är Alice en revolutionär – det ultimata utanförskapet – som ska störta drottningens regim. Det är populärt att enligt marxistisk litteraturteori stämpla Alice som den invaderande kraften i underlandet; hon är possessiv och saknar förståelse för rätt och ägande. Men i tv-serien och i Tim Burtons film används samma teori till att göra henne till antagonist i den positiva bemärkelsen – den som vågar gå emot de härskande tankarna. Den freudianska symboliken i det – upproret mot föräldrarna; drottningen är modern, Alice är dottern – landar allt i ett minst sagt universellt perspektiv. För kanske är svaret på den eviga frågan precis så enkelt: att Alice är varje människa som någonsin klippt navelsträngen.

This entry was posted on Friday, March 5th, 2010 at 13:19 and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.