Blodbad på vers
Lars Mikael Raattamaa om den våldsamma riddarsagan Rolandssången
Där rider Olivier / i stridens värsta vimmel. / Hans lans är bruten, / och blott en stump finns kvar, / men han går likafullt / till anfall mot en Malsarun / och har itu hans sköld / med guld och blommor på / och sticker hål / på bägge ögonen i skallen, / så hjärnan rinner ut / och droppar på hans fötter, / varpå han faller död / bland tusen saracener.”
Sällan har det väl spillts så mycket blod i en bok som i Rolandssången. Våldet är ständigt närvarande i litteraturen, från Gilgamesh 2?000 år före Kristus till James Ellroys senaste roman. Ofta täckt av lager av slöjor men här ställs blodet, hjärnsubstansen, svärden och lansarna längst fram på scenen i hela sin prakt.
Rolandssången är samtida med de stora katedralerna. Den här versionen, Oxfordhandskriften, är nedtecknad ungefär 1125. Vackert tolkad av Leif Duprez och Gunnar Carlstedt till sångbar svenska. Karl den Store har besegrat hela Spanien utom staden Zaragoza. Marsilje, Zaragozas kung, vill köpa sig fri och lovar att åka till Aachen, låta sig kristnas och bli Karls vasall. Berättelsen börjar med att riddarna diskuterar om de kan lita på erbjudandet. Roland, Karls favorit, anmäler sig som frivillig att rida till Zaragoza för att ta reda på sanningen. Karl vill inte utsätta Roland för den faran. Då föreslår Roland i?stället sin styvfar Ganelon som blir rasande men tvingas av sin heder att åka. Väl i Zaragoza förråder han Roland och Karl och berättar för Marsilje hur han ska besegra dem båda och vända på förhållandena så att i stället Karl blir tjänaren.
Det är sparsamt med detaljer i omgivningen. Ett ensamt träd, en väg, ett åskväder. Och var gång de förekommer så bär de en betydelse, som tecken i en gles men meningsbärande värld. Rikare är beskrivningarna av kläder och vapen. Tingen som bärs är gyllene och blomsterprydda och ofta namngivna. Karls svärd heter Joyeuse och Rolands Durendal. Namn och ting flätar en sång. Strof för strof liksom gungar den fram. Formen kallas laisse. Under medeltiden var det jonglörernas sång. Man kan ana skuggor av resande sällskap, föregångare till teaterkompanier som Shakespeares.
Rolands strid mot saracenerna, Karl den stores hämnd på Marsilje och staden Zaragoza och rättegången i Aachen mot förrädaren Ganelon är hela berättelsen. Enkel på gränsen till det banala. Så vad är det som skapar det där suget att läsa och lyssna vidare? Det var böcker som den här som Cervantes förläste sig på. Vad är det som får människor genom historien att konsumera allt detta våld?
Berättelsen om Roland är också en historisk händelse. Andra halvan av 700-talet var orostid i det muslimskt styrda Spanien. Den självständige Abd ar-Rahman i Cordoba stod mot den Bagdadtrogne al-Arabi i Barcelona. Våren 777 reste al-Arabi till Aachen för att skapa en allians med Karl den Store och övertyga honom att erövra det ar-Rahmantrogna Zaragoza. Karl tågade in i norra Spanien med två härar, en genom Baskien och en genom Katalonien. Men företaget blev honom övermäktigt. Han hade inte maskiner att bryta genom Zaragozas murar. Hans härar drog sig tillbaka samma vägar som de kom och under återtåget, den 15 augusti 778, överfölls den västra eftertruppen av en baskisk gerilla och markgreven Roland av Bretagne dödades.
Svek byter sida. Historien skrivs om. Sånger omskapar. Jo också på medeltiden ägde krigen rum i texten. Är det anledningen till allt blod? De verkliga såren var det som dödade. Texten är inte smärtan men det är där förändringen sker. Våldet blir meningsfullt. Möjligen är det förfärligt men litteraturen är också samhällskonstruktör. Rolandssången är inget passivt vittne. Sången tycks ligga gömd under århundraden men bryter plötsligt ut. Trastfältet, Roanoke, Roncevaux. Att se litteraturen som artefakt gör den mänsklig. På gott och ont. Inget författarporträtt står i vägen. Världen är skapad av människor.
Men 778, eller 1125, eller 1830 när den franske kulturministern gav Francisque Michel uppdraget att introducera Rolandssången på nytt, inget av de åren var rätten att vara människa och göra sig till samhällskonstruktör fri. Rolandssångens betydelse för statskonstruktioner har ofta lyfts fram. Det brukar sägas att den handlar om kriget mellan Europa och den muslimska världen. Det är vår tids tolkning. Rolands och Karls fiender är inga monster, det är inte Sagan om ringen vi läser, tvärtom beskrivs de ofta som lysande riddare. Visst är Gud och änglarna närvarande, men nästan enbart i drömsyner. Vi är långt ifrån de grekiska berättelsernas gudar som styr på slagfält och tempelberg. Och den katolska kyrkan syns knappt i sången.
Ändå är det konstruktionen av en stat vi hör. Människans långa tid anas. Vi ser skillnader mellan epoker. Vi ser det för att Rolandssången handlar om rummet. Man har visat hur den borgerliga romanen från 1750 till 1850 var grunden för konstruktionen av det moderna samhället och nationen. Den uppfinner ett rum där olika saker händer samtidigt på olika platser. Romanen blir formen för staten som ett oöverskådligt territorium där huvudstaden inte längre är allsmäktig. På samma sätt skapar Grekland sig själv i sina texter med templet i centrum. Den stat som konstrueras i Rolandssången (år 778; år 1125; år 1830) är den muromgärdade staden. Världen är ett tomt och vilt hav där staterna är öar, borgar och städer med sina stadsmurar. Karl erövrar inte riken eller territorier, han besegrar, intar och ödelägger städer.
Hör det samman med våldet då? Frågan återstår att besvara. Rolandssången slutar på två sätt. Dels med rättegången mot förrädaren Ganelon. Den avgörs av ett tornerspel och de som förlorar, Ganelon själv och hans försvarare, hängs eller slits i stycken mellan hästar. Styrka är här rättvisa. Vi är långt ifrån det hopp om civilisation som funnits i litteraturen sen Aischylos hyllade den mänskliga rättegången i Orestien. Men Rolandssången avslutas också med att Aude som älskade Roland på några få rader dör av sorg. Och då känner man sig väldigt nära andra sätt att konstruera världen än genom svärdshugg.