Gränslöst hemlösa
Kristofer Folkhammar ser två filmer om att vara utan land
En gammal kvinna med kläder som glittrar sjunger med skrovlig röst att hon är lycklig, att hennes liv finns framför henne alldeles gratis. Sedan, när hon talar in i kameran, lika motsägelsefull – sorgsen, nostalgisk och drömmande optimistisk. Med oemotståndlig pondus förmedlar hon ett hårt livs samlade visdom: Pengar är en kraft som förstör dig bit för bit. Livet är svartsjukt – det vill ha allt.
Thérèse Bernis Parise är född i Guadeloupe 1920 och är i dokumentären Burdening Memories of a Cleaning Lady, i regi av Dani Kouyate, 86 år gammal. Dramatikern Claire Denieul var barn i ett av de Parishem där Thérèse tjänade. Tillsammans berättar och sjunger de i en teateruppsättning, ur samma förstapersonsperspektiv, om Thérèses liv. Om pengarna, kärlekarna, utsattheten och negerheten.
Det är ett drabbande och vackert växelspel mellan dem. Samma liv, samma röst i två stämmor, slår an, tillsammans med de korta, raka sentenserna till repliker, ett stramt berättande som får mig att tänka på Marguerite Duras. Men Bernis Parise och Denieul är varmare i tonen. Humoristiskt försonande och väna, trots högtidligheten och tyngden.
Och det är väl denna värme hos den åldrande städerskan som är så tilldragande. Att hon efter ett liv i fattigdom, skild från sina barn, utan att förlåta eller förmildra, ler åt sitt hårda, förflutna liv. Ett liv som trots de stora känslorna inte framträder särskilt tydligt. Detta är en film om mänskliga mekanismer – så som tro, hopp, kärlek – snarare än om konkreta erfarelser och orättvisor.
De specifika kontexterna är även frånvarande i spelfilmen White Material i regi av Claire Denis. Isabelle Huppert spelar Maria, en vit kvinna i ett icke namngivet afrikanskt land, som vägrar lämna sin kaffeplantage. Den franska militären på reträtt, Marias ex-man, de afrikanska militärerna, arbetarna som säger upp sig, alla säger de åt Maria att hon måste lämna landet, det är farligt för henne här, som vit kan hon inte möta något annat än undergång när rebeller och inhemsk armé håller på att slita sönder landet.
Men Maria vägrar inse riskerna för sig och sin familj. Lyssnar inte på varningarna. Gömmer det avhuggna kohuvudet som dyker upp bland de skördade kaffebönorna. Vägrar inse att hennes vita kaffeplantage har att göra med en kolonial konflikt.
Det är en lika ödslig som våldsam film. Med enkla medel får Denis stämningen att sjuda av obehag. En lätt skakning av både kronologin och kameran oroar. Långa, långsamma tagningar på det öde landet med döda inbördeskrigskroppar ställs mot Hupperts totala närvaro i Marias rastlösa förnekelse. En envis, alltmer desperat och vansinnig gestalt på plats i ett krig som hon blundar för.
Thérèse säger att hon varken är fransk eller guadeloupeisk. Maria säger att fransmännen är arroganta pretton som inte förtjänar det vackra landet. Den dubbla identifikationen blir den dubbla hemlösheten. Nationsgränsernas fiktion blir till strukturella sår som skär ända ner i enskilda psyken.