Revolution
Anders Johansson om en ny sorts kommunism
Svenska Dagbladet frågade nyligen Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin om den ideologiska skillnaden mellan deras partier. Reinfeldt menade att skillnaden egentligen inte är så stor, men sa efter viss tvekan något om ”arbetslinjen”. Sahlin svarade att synen på klasskillnaderna är helt olika och la till att hon mår illa när skillnaderna mellan partierna förnekas.
Det där illamåendet är talande. Jag kan egentligen bara se två anledningar till det: antingen mår Sahlin illa för att hon inser att partiet har misslyckats med att föra ut sin ideologi, eller också för att hon innerst inne vet att Reinfeldt har rätt.
Författarna till den nyligen utkomna Commonwealth, Michael Hardt och Antonio Negri, står ideologiskt tveklöst närmare Sahlin än Reinfeldt, ändå skulle de med all säkerhet hålla med Reinfeldt: skillnaderna mellan de två partierna är mindre än likheterna. Det är den situationen som gör deras bok så viktig: det finns ett enormt behov av att ta sig bortom pseudoskillnaden mellan nyliberalism och socialdemokrati, kapitalism och socialism. Att tänka annorlunda.
Commonwealth är den avslutande delen av den trilogi som inleddes med Imperiet och fortsattes med Multituden, som båda finns på svenska. Och även om en del av de tidigare svagheterna finns också i Commonwealth (en idealism gränsande till önsketänkande, ett lätt predikande tonfall, en tendens att romantisera allt som kommer underifrån, i synnerhet latinamerikanska gerillarörelser) så är den i mina ögon både mer idérik och mer övertygande.
Allt handlar, kan man säga, om ekonomi. Dock inte i den mening vi har tvingats vänja oss vid under alla dessa år av påtvingade pensionsval, A-Ekonomi-indoktrinering och räntenivå-ältande. ”Om kapitalisterna har förstört ekonomin genom att förvandla den till matematik, är det vår uppgift att föra den tillbaka till livets område” skriver Hardt & Negri. Några av nyckelorden i detta tillbakaförande är fattigdom, kärlek och det gemensamma. Banala ord, som naturligtvis inte förblir sig lika under resans gång.
Det verkar som om alla hatar de fattiga, konstaterar de inledningsvis, och åskådliggör hatet genom att citera påven. I själva verket, hävdar de, är detta hat ett uttryck för en rädsla, som i sin tur är en reaktion på den kraft som finns i fattigdomen; en kraft att bryta ner det privata ägandet och skapa det gemensamma. Detta begrepp, ”the common”, utgör bokens kärna. Eller snarare: att synliggöra det gemensamma är vad Commonwealth går ut på.
Hardt & Negri beklagar sig över att ekonomer och politiker bara kan tänka världen i termer av privat och offentligt (public), ”som om det gemensamma inte existerade”. Att jag till en början har svårt att hålla med beror nog delvis på min svenska position. Vad är till exempel allemansrätten om inte just ett statligt upprätthållande av naturen som något gemensamt? Varför skulle det gemensamma inte kunna öppnas, genom reformer och en mängd små förändringar, inom det existerande samhällets ramar?
Men efterhand blir begreppet och dess sprängkraft tydligare, exempelvis i diskussionen av storstaden: i storstaden skapas ett värde som ingen riktigt äger. Det är detta gemensamma värde som gör det så attraktivt att bo på Södermalm i Stockholm, Majorna i Göteborg, Williamsburg i New York osv. Men det är också detta värde som fastighetsspekulanter, mäklare och bostadsrättsägare försöker slå mynt av – med följd att det gemensamma korrumperas, förändras och i det långa loppet förlorar det värde det en gång hade. Området gentrifieras, kreativiteten dör ut.
Poängen med begreppet om det gemensamma är alltså att det gör det möjligt att se tillgångar, inte nödvändigtvis materiella, som inte tillhör någon, eller snarare tillhör alla. Nästa steg är att se en kreativitet, ett skapande som inte har en upphovsman i stil med den traditionella kapitalismens entreprenör eller proletär. Även om Hardt & Negri kallar sig kommunister är de i det här avseendet högst oortodoxa. Ur deras Foucault- och Deleuze-inspirerade synvinkel är problemet med den traditionella vänstern – både socialdemokratin och kommunismen – att den bara kan föreställa sig de produktionsformer och roller som har funnits tidigare; något därutöver kan inte existera. För att kommunismen ska bli verkligt frigörande, i synnerhet i en tid när arbetet håller på att förvandlas, måste den bli en självtransformerande process bortom arbetaridentiteten. Den avgörande agenten för Hardt & Negri är varken arbetarklassen, kvinnorna, de svarta eller någon annan identitet, utan ”multituden”, den öppna mängd som befolkar det gemensamma.
Frågan är då hur denna multitud ska kunna organiseras utan att samtidigt förvanskas, och i förlängningen, hur revolutionen ska institutionaliseras. Eller rättare sagt inte institutionaliseras, utan hållas vid liv: ”Hur många gånger har vi hört rebelledare som kommit till makten förklara: ’Nu måste ni gå hem och lägga ner vapnen. Vi kommer att representera er’?”
Inte oväntat blir deras försök till svar besvärande abstrakt: det behövs medborgarlön, utbildning åt alla, nya former av beslutsfattande; man måste motarbeta privatgendomen och – ännu fluffigare – släppa fram glädje och kärlek. Den som läser Commonwealth som en handbok i uppror kommer onekligen att bli besviken. Om man däremot ser den som ett försök att återupprätta en politiskt-filosofiskt tänkande med en utopisk kraft är oklarheten mindre bekymmersam. En utopi som är både tydlig och trovärdig vore inte mycket till utopi.
Kanske är det också utopiskt att önska att den parlamentariska vänstern läste, förstod och tog intryck av Commonwealth. Fast ska man tro Hardt & Negri har det egentligen ingen betydelse: både socialdemokratin och liberalismen är dömda att falla hur som helst. De är helt enkelt för ineffektiva; de står bara i vägen för multitudens biopolitiska kreativitet. Även om jag inte delar den tron är deras tänkande skarpt nog för att göra mig upprymd.