John Cleese, 70, ringde upp Nöjesbladet för att prata om sin längtan till Sverige, sin kommande Broadway-musikal och vilka av dagens komiker som är roliga.

Det är ju inte så att världens roligaste man ringer utan anledning.

Han vill förstås kränga ännu fler biljetter till den show han ska turnera med i Sverige i oktober. Den där han på ett underhållande sätt främst både visar scener ur och berättar om sin makalösa karriär som komiker. Men som också handlar om hans bittra skilsmässa från senaste frun, Alyce Faye Eichelberger, som totalt kommer att kosta honom cirka 140 miljoner kronor.

Svenskar artiga
Hur känns det att snart komma till Sverige?

– Underbart. Jag föredrar norra Europa framför länder som Frankrike, Spanien och Italien. Ni svenskar har också samma form av humor som vi engelsmän. Och människorna är så artiga och trevliga. Jag minns en presskonferens i Stockholm när knappt någon vågade öppna munnen. Möter man engelska pressen, hugger de direkt: Vem knullar du med nu för tiden?

Hur växte showen om din komiska karriär fram?

– Ur frustationen av att sitta i Hollywood och skriva manus ett helt år. Hela tiden hade jag folk utan humor hängande över mig, som bara föreslog saker som gjorde manuset sämre och sämre. Då kom jag på att jag nog kan det här med humor rätt bra.

Men showen är också väldigt elak mot din exfru?

– Ge exempel …

Nja, jag kan ju inte showen utantill …

– Där ser du! Jag skojar bara om skilsmässan. Men för skandinaver, med mer rimliga proportioner när det gäller skilsmässor, kan det nog vara svårt att förstå de extrema skilsmässolagarna i Kalifornien.

Många i Sverige blev förvånade när du gjorde tv-reklam för Elgiganten. Och undrar exakt hur mycket du fick betalt?

– Det minns jag inte…

Arbetar med dottern
Framtidsplaner?

– Min dotter Camilla och jag har just färdigställt manuset till en musikalversion av ”En fisk som heter Wanda”. Det utgår från filmen, sedan är det rätt annorlunda. Fast frågan är hur mycket musik det blir … Tycker inte folk att musikaler har för mycket musik?

Vilka av dagens yngre komiker tycker du är roliga?

– De är inte så unga, men Eddie Izzard och Ricky Gervais är väldigt bra, både på att skriva texter och framföra dem.

Oskar Linnros soloprojekt är redan en framgångssaga. Häromdagen knep han tre finalplatser i Rockbjörnen och nu ger han två utsålda konserter på Mosebacke.

– Jag trodde aldrig att jag skulle få stå där själv. Det är kul att spela på ett ställe som man själv skulle gå till. Som artist spelar man ofta på ställen som man kanske inte själv skulle välja att tillbringa sin lördagskväll på.

Hur känns det att vara så poppis?
– Jag blev rätt förvånad. Stockholm är den svåraste staden att spela i. Det kommer så många jättebra artister hit från USA och England och det finns så mycket annat man kan välja att göra. Att sälja ut två konserter på Mosebacke är det fetaste som hänt hittills.

Du har spelat en hel del på festivaler ute i landet, hur är det att uppträda i sin hemstad?
– Musiken är redan såpass naken att det inte spelar någon roll var man spelar den. Det är inte så att det blir mer nervöst för att mina kompisar eller min mormor är i publiken. Men det är klart att jag kommer lägga i en extra växel.

Kommer mormor?
– Om hon pallar, hon kom när jag uppträdde på Skansen.

Vad kan man förvänta sig av konserten?
– Känslomässiga u-svängar. Jag gillar när det antingen är intensivt eller lugnt. Det kommer bli cello och snygga färger.

Du har spelat med Snook och Maskinen, nu uppträder du under eget namn – trivs du med att stå ensam i rampljuset?
– Jag ser inget självändamål i att bli igenkänd. Däremot i att skriva personligt. Nu har jag fans som känns som vänner.

Du har jämförts med Mauro Scocco och Orup och kallats för Stockholms svar på Håkan Hellström – hur känns det?
– Ja… Det där är ingenting jag kan styra över. Det är nog samma sak för alla debutanter. Jag tycker att musiken påminner mer om Electric light orchestra men eftersom texterna är på svenska jämförs man med andra svenska artister.

– Men jag bryr mig faktiskt inte ett skit. Jag har stor respekt för dem jag jämförts med, framförallt Håkan Hellström, men han spelar på en helt annan nivå, det är löjligt att jämföra.

Du fyllde 27 år i söndags, hur firade du?
– Jag gick hem till farsan och la mig på soffan. Sen skulle syrran och jag gå på bio. På vägen dit lyckades jag hugga mig själv i benet med en kökskniv som jag fått i födelsedagspresent, den var svinvass. Jag hade lagt den i en plastpåse, som jag svingade runt, skitdumt. Sen ringde Aftonbladet och sa att jag fått tre nomineringar till Rockbjörnen. Det var en väldigt speciell födelsedag…

Hur känns det att vara nominerad till Rockbjörnen?
– Det är överrumplande. Jag är en person som i grund och botten går och väntar på att allt ska gå åt helvete. Men jag tror att det är en viktig egenskap, att hålla fötterna på jorden. Jag vill kunna hålla på med det här om 15 år också.

James Bond-skådisen Daniel Craig är nu helt klar för ”Millennium”-serien.

Den 42-årige britten blir Mikael Blomkvist

i den amerikanska versionen av ”Män som hatar kvinnor”.

Det rapporterade branschtidningen Hollywood Reporter och uppger att Craigs kontrakt innehåller en option på de två uppföljarna i filmtrilogin.

Men en fortsättning hänger på hur den första filmen tas emot.

Sedan tidigare är det klart att filmen ska regisseras av David Fincher (”Seven”, ”Fight club”).

Salander snart klar
Men vem som blir Lisbeth Salander är ännu inte officiellt.

– Det är så gott som klart, säger en källa inom Sony till Nöjesbladet.

– Men när en stjärna av Daniel Craigs dignitet skriver på ska han ha ett ord med i laget. Jag skulle dock bli förvånad om skådespelerskan inte presenteras inom några dagar.

Tidigare har uppdraget som Salander av Entertainment Weekly kallats ”den mest eftersökta rollen i Hollywood”.

Spekulationer
Namn som Ellen Page, Carey Mulligan och ”Alice i Underlandet”-skådespelerskan Mia Wasikowska har nämnts.

Också tillsättandet av den manliga huvudrollen föregicks av otaliga spekulationer. Namn som Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney förekom. Craig var dock den hetaste kandidaten och när MGM på grund av ekonomiska problem tvingades lägga inspelningen av den planerade Bondfilmen på hyllan var han plötsligt ledig att hoppa på filmatiseringen av Stieg Larssons succébok.

“Emma”, som var det näst sista bidraget till denna romansextett och som nu finns att läsa i en nygjord översättning, bör enligt vissa Austenkännare betraktas som Jane Austens allra förnämligaste skapelse - detta i konkurrens framför allt med ”Stolthet och fördom”.

Den aktuella litteraturvetenskapen är dessutom angelägen om att få upplysa oss om att denna berättelse måste sägas föregripa en av våra yttersta dagars mest framgångsrika genrer. Detta gör den genom att vara en form av deckarroman, där det egentligen bara är själva mordet som fattas.

En sådan gåta blir den genom sitt finurliga sätt att presentera läsaren för en uppsättning ”spår”. Dessa har framför allt formen av en förstulen sorts antydningar som skapar en mycket speciell sorts tvivel: nämligen på hur mycket berättelsens huvudperson egentligen begriper av det händelseförlopp hon själv är en väsentlig del av. Det är inte minst genom detta smarta grepp som romanen i snart 200 år oavbrutet hållit sig kvar i klassikerutgivningen världen över.

Begripligt nog måhända, eftersom den - med Martina Lowdens ord i eftertexten till nyutgåvan - innehåller åtskilliga intressanta exempel på de former av riskabla handlingar som kärleken mellan man och kvinna har en bestående förmåga att driva vederbörande till. Dessutom är och förblir den en lysande uppvisning av grundförutsättningen för Austens verksamhet - det vill säga försöket att skapa en syntes mellan förnuft och känsla. Det är ju så hon själv för all framtid har formulerat det i titeln till den roman som antagligen måste sägas vara det mest betydande resultatet av den verksamheten.

Vad ”Emma” handlar om är hur den enligt min engelska litteraturhistoria ”söta, intelligenta och självbelåtna dottern till en snäll äldre herre” tar sig an en 17-årig medsyster och ställer till med åtskillig förargelse genom sina försök att förskaffa henne en värdig make och ett gott liv. Följden blir enligt Lowden ”en sociologisk komedi om status, nätverk, pratsjuka, rykten, klass, skryt och ojämlikheter” med mera - vartill kommer att textmassan också ger utrymme åt ganska så påtagliga inslag av antiromantik.

Romanen om denna intelligenta och självbelåtna unga dam är nämligen inte i första hand en berättelse om kärlek: ”Frågan är inte vem Emma ska få, utan vem hon ska bli. Kanske kan man kalla den en komedi om sociologi?”, frågar Lowden med all rätt. Familjesituationen som urbild av hela samhällsstrukturen förblir hur som helst grundstommen i Jane Austens verk.

Den nya översättningen är signerad av den mycket pålitliga och rutinerade Rose-Marie Nielsen. Behovet av en ny textversion skulle för all del kunna ifrågasättas, eftersom den gamla var signerad av den minst lika pålitliga Sonja Bergvall. Men också den här gången flyter texten alldeles förträffligt. Ofrånkomligt är förstås att översättarskiftet delvis förser texten med ett annat röstläge och ett antal nya betoningar, detta inte minst på det rent känslomässiga planet. Om Emmas synnerligen innebördsdigra förhållande till sin knarrige gamle far heter det i Bergvalls version: ”Hon älskade ömt sin far, men hon hade knappast något sällskap av honom. Han talade inte samma språk som hon vare sig det gällde allvar eller skämt.” Samma rader blir hos Nielsen: ”Hon älskade verkligen sin far, men han kunde varken skämta eller tala allvar med henne och var inte mycket till sällskap.”

På var sitt sätt hävdar översättarna med andra ord den självklara rätten inte bara till ett eget idiom, utan dessutom till en speciell form av frihet gentemot originalets text. Hur som helst bör den nya versionen kunna förnöja en stor skara av nya konsumenter - även sådana som vid slutad läsning eventuellt med Martina Lowdens ord ”efter svallvågor av pragmatism nästan önskar sig lite mer romantik”.

Det skrevs spaltmeter om dem.

Då.

Aftonbladet har kartlagt vad de bortglömda stjärnorna gör idag.

Nudisten Jan O Jansson var en av de mest omskrivna deltagarna i 2003 års version av TV4:s dokusåpa Farmen. Han visade upp sig helnaken i stort sett varje avsnitt och blev snabbt Naken-Janne med hela svenska folket.

Alla visste vem han var.

Alla hade sett honom naken.

Men vad gör han idag?

Aftonbladet Plus har tagit reda på det.

Sanningen om Laura Palmer
Kultserien Twin Peaks var en av mest omdiskuterade tv-serierna i början av 90-talet.

Flummig, suggestiv och ibland rätt kul. Men lite konstig och stadigt sämre ju längre den pågick. En gjuten snackis vid varje fikabord. Kyle MacLachlan och de andra skådisarna blev genom serien blev megastjärnor. Åtminstone för en tid. Men hur gick det sen?

Aftonbladet Plus har tagit reda på det med.

I rutan nedan hittar du länkarna till alla artiklar som berättar hur det gått för kändisarna – i allt från Project Runway till Familjen Macahan

Snart fick de se se barn fastbundna vid träd och med huvor över sina ansikten.

”Tortyrscener” anser somliga tittare, som anmält programmet.

– De är dumma i huvudet, säger programledaren Ola Lindholm.

Sekvensen med de fastbundna barnen var en del i ett tävlingsmoment som gick ut på att deltagarbarnen skulle rädda en grupp fångade barn, spelade av statister. Sättet som barnen visades fastbundna på upprörde flera tittare och Granskningsnämnden för radio och tv fick ta emot flera anmälningar från privatpersoner.

Släpptes aldrig loss
– Vem som helst kan se att det för tankarna till tortyr, skriver till exempel en anmälare från Malmö.

Att tre av de fångade barnen aldrig visades bli frisläppta upprörde också.

”Wild kids” projektledare Lisa Andrae tycker att kritiken är obefogad.

– Vi ville göra ett extra spännande program den här gången. Det riktar sig till de lite äldre tittarna i åldern 8-14 och vi sänder det klockan 19 då antagligen hela familjen tittar tillsammans. Dessutom hade vi varningar både före och efter programmet, säger hon.

”Kan skilja från fiktion”

Och programledaren Ola Lindholm skrattar när han ombeds kommentera uppståndelsen.

Men tror du inte barn kan ta efter det de ser på tv?

– Barn kan skilja på fiktion och verklighet, så varför skulle de göra det? Barn är inte dumma i huvudet, till skillnad från vissa vuxna som skickar anmälningar till Granskningsnämnden, säger han.

Men på Medierådet, som arbetar med barns medievanor är man inte lika säkra på hur väl barn hanterar sådana bilder.

– Barn tar åt sig av instruktiva inslag, alltså när man ger instruktioner till exempelvis våld. Forskning pekar på att barn klarar av spelat våld bra, men reality-sammanhang som det här kan vara ett gränsfall, säger Medierådets kanslichef Ann Katrin Agebäck.

Nu åtalas hon av polisen.

Erykas Badus video till låten ”Window seat” har väckt en hel del uppmärksamhet. I videon klär hon av sig naken på Dealey Plaza i Dallas, platsen där den amerikanska presidenten John F Kennedy sköts ihjäl. I slutet av videon blir hon själv skjuten.

Sångerskan visste att både inspelningen och själva videon skulle väcka uppmärksamhet.

På sin Twitter berättade hon hur folk skrek åt henne under inspelningen, rapporterar Entertainment Weekly.

– Men jag höll huvudet högt och fortsatte framåt. Det fanns barn där. Jag bad att de inte skulle bli traumatiserade.

Ville bli gripen
Enligt uppgifter till Contactmusic hade filmteamet med sig pengar för att betala borgen. Erykah Badu ska ha hoppats på att gripas av polisen inför rullande kameror.

Nu får hon nästan som hon ville. Dallaspolisen åtalar sångerskan efter att en som var på plats gått med på att vittna. Badu riskerar få en böter på upp till 500 dollar skriver NME.

– Hon klädde av sig på en offentlig plats utan att bry sig om de vuxna och små barn som fanns i närheten, säger polisen Warren Mitchell enligt sajten.

Glider ni igenom orden kallt, nyfiket kollande? Har ni hört dom förr? Blir ni upprörda på något som helst vis?

Citatet är från Darling River, Sara Stridsbergs svar på romanen Lolita. Vladimir Nabokovs ”listigt parodiska och tragiska passionshistoria ” (som det står på pocketbaksidan av Aris Fioretos ny­översättning) kom ut 1955. I Stridsbergs roman är en av huvudpersonerna den föräldralösa Dolores Haze som Nabokovs elegante pedofil Humbert Humbert matar med godis, klär i söta klänningar och tar med som ”demonisk” älskarinna på en oändlig nöjestripp mellan glassbarer, biografer, motorvägsmotell och småstadshotell.

I Nabokovs roman är Lolita tolv. I ett putslustigt ironiskt fiktivt förord får vi redan innan vi läser historien veta hur det gick sen. ”Fru Richard F. Schiller dog i barnsäng efter att ha nedkommit med en dödfödd flicka på juldagen 1952 i Gray Star.”

I en kritisk text om Lolita-figuren, Nej, säger hon, som publicerades här på kultursidan 2008, skrev Stridsberg att Nabokovs bok gör läsaren ond, till en medbrottsling: hans sätt att berätta gör att hjärtat förvandlas ”till en klirrande isbit i läsarens bröst”.

Nu ger hon själv ord åt den 17-åriga nygifta Dolores sista dagar på barnbördshuset i Gray Star, Alaska och den irrande bilresan upp mot den vita rena framtiden med maken Richard, nästan lika ung men redan själsligt krigsskadad veteran från Korea. Det är så långt från ironi man kan komma. Man kan säga att Stridsberg ger Dolores tillbaka den oskuld och smärta Nabokov tog ifrån henne.

I drömska och filmiska kapitel, vars dova poesi kan påminna om Marguerite Duras ödestyngda besvärjelser, varieras temat förförda, förstörda flickebarn. En ung aphona i en bur i Jardin de Plantes plågas av en idiotisk forskare som försöker göra henne till människa genom att klä burens insida med världskartor och tvinga henne att teckna med kol på papper.

En flicka som tidigt överges av sin frihetslängtande mor utnyttjas av män vid en enslig flodstrand under den Nabokov­inspirerade amoraliske faderns överinseende. Han har till och med gett henne namnet Lo, efter Lolita. Han far runt på nätterna med flickan i sin opalfärgade Jaguar på jakt efter unga prostituerade som han senare misstänks för att ha mördat. Genom skogar som brinner, där värnlösa djur ”virvlar ut under bakdäcken”, små vildhundar blir ”liggande mitt på vägen, fortfarande vid liv och i väntan på nästa bil, och nästa och nästa”.

Vissa sidor i den här boken är närmast outhärdliga. Jag tror inte Darling River gör sin läsare god men man tvingas ner i botten på vad det betyder att ha total makt över ”ett sexigt övergivet förvirrat barn”. Om och om igen gestaltas betvingandet, behärskandet och förgörandet så att hjärtat slits sönder. Scener där Dolores make inte kan skilja lusten att döda och lusten att knulla henne, där han betraktar henne som en ”banal och ljuvlig” ägodel, en sjuk nymfoman som han känner ömhet för när hon ber om ursäkt för att hon måste kräkas när han just ska lappa till henne.

Ändå är det bedövande vackert återgivet.

Och flickan som aldrig förmår lämna sin far berättar i kuvad och stillsam jagform om åldrandet i den smutsiga lägenheten, om ginspyorna, ögonsjukdomen, det läckande underlivet, de feta och sockriga kakorna hon lever på. Men i hennes drömska glömska accepterande perspektiv (”varför ska man tala sanning när det är så lätt att ljuga”) förvandlas barndomens övergrepp till skärande undersköna bilder: skjutövningarna på moderns kläder uppspända mellan träden i skogen, den skrattande berusande ”gyttjebrottningen” med de främmande männen vid Darling River. Magnolians rosa flytande blomblad: ”en liten livräddningsdräkt”.

Jag saknar Valerie Solanas furiösa, desperata och uppfordrande motståndskamp i Stridsbergs Drömfakulteten (2006). Darling River förblir på många sätt gåtfull och förlamande sorglig men det är en mäktig melankolisk sorgesång över alla Doloreslika flickebarn som offrats och i detta nu offras i frihetens, maktens och lustens namn.

Passagen är betydelsefull. Därför att den pekar ut romanens grundtematik: det barnlösa kvinnoskapet, könets och kroppens predikament, och författarlivet som det ter sig för en kvinna av i dag. Men också för att den genom att visa fram sina referenser ger en antydan om en poetik. Zennströms svidande vackra, njutningsfullt excentriska och skoningslöst skärskådande prosa har nämligen en hel del gemensamt med den i Gombrowicz dagböcker. Samma drift till språk, samma halt av lika delar distans och fascination i iakttagelsen av världen, samma målmedvetenhet och skärpa i undersökandet av det egna jaget; allt måste offras för blicken, för reflektionen, litteraturen, allt, just genom det totala (själv)utlämnandet (eller i alla fall iscensättningen av detsamma).

Zennström sällar sig genom dagboksformen delvis till den verklighetsfetisch som de senaste åren har varit i svang i svensk litteratur, från Maja Lundgren till Lars Norén. Men Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? sysselsätter sig också på ett mycket speciellt sätt med dramaturgi, vilket till skillnad från de två andras böcker gör den till en riktig bladvändare. Det är förbryllande, och mäktigt.

Boken skildrar en kvinnlig författare på väg in i medelåldern. Hon hinner under romanens gång bland annat minnas och sörja sina älskare, avsluta en psykoanalys, hemsökas av relationen till sin gamla ryska mor, ofta sitta i koloniområdet vid Tanto och betrakta hundarna, skiftningarna i vattnet, träden. Samtidigt försöker hon bli med barn, först med olika älskare och sedan genom insemination, befruktning uteblir. Det är som om Zennströms text i förhållande till denna den infertila kroppens dramaturgi förvandlas till ett slags inverterad bild av Hèléne Cixous tanke om skriften som havandeskap och födande – här blir språket på ett alldeles konkret sätt till parallellt med ett moderskap som inte låter sig göras. Den romanstrukturen kommer genom boken att utvecklas till en rik och komplex skildring av existensen och könet.

Maria Zennström skriver förhäxande vackert, hennes språk äger en exakthet som sänder ut små chockvågor av estetisk vällust genom kroppen. Texten lever i varje vändning, likt ett rinnande vatten, och med en nästan djurisk vakenhet och närvaro. Jag vet faktiskt inte när jag läste en samtida svensk roman som berörde mig så.

Till de starkaste partierna hör onekligen porträttet av den åldrade modern – men egentligen överhuvudtaget skildringen av kvinnor, i form av mostrar, väninnor, kollegor och vårdtagare (Maria arbetar extra som skötare och personlig assistent). Kvinnors fulhet, ensamhet och sorg, deras skönhet och vrede, deras överspändhet, originalitet, integritet, deras döende kroppar och enträgna, nästan buttra, levande. Ja, Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? är en bok vars huvudämne är kvinnor.

Om jag skulle ha någon invändning, så är det att texten inte står ut med att driva den tematiken ända fram. Varför måste det

försonande ljuset på slutet sammanfalla med att Maria äntligen får en snäll och älskande man, det vill säga återigen blir till i en manlig blick? Det är en besvikelse. Men hindrar inte bokens övriga styrka. Må den stort bli prisad och läst.

Nu har sketchen anmälts till Granskningsnämnden.

– Det var ju inget blod och det var ingen som dog, försvarar han sig.

Actionhjälten och kampsportaren Dolph Lundgren har i fyra veckor jagat hotet mot Melodifestivalen i olika humorinslag. Han har klätt ut sig till allt från liten flicka till läderbög. Men sketchen från Andra chansen i Örebro visar hur han slår och sparkar ner tre personer.

SVT hade en lång diskussion innan de valde att

sända inslaget.

– Vi pratade rätt länge om den och tonade ner den. Men framförallt såg vi till att den visades efter klockan 21, säger Thomas Hall.

”Hann inte byta kanal”
Trots åtgärderna har sketchen upprört flera tittare och två av dem har vänt sig till Granskningsnämnden.

– Detta är ett familjeprogram på bästa sändningstid med stor genomslagskraft och många tittare. Varför ska vi behöva förklara varför man slår och sparkar två levande människor helt oprovocerat?

Vi hade inte en chans att hinna byta kanal eller slå av innan denna scen kastas i våra ansikten, skriver en anmälare.

Den andra familjen som vänt sig till Granskningsnämnden oroar sig över

effekten som inslaget hade på deras barn.

– Vår treåring blev helt chockad och började strax efteråt härma och slå vilt omkring sig, står det i anmälan.

Granskningsnämnden hade i går ännu inte hunnit behandla ärendet. Men enligt radio- och tv-lagen får program med verklighetstroget våld inte sändas så att det finns risk att barn ser dem.

”Var en kul grej”
Trots det oroar Thomas Hall sig inte för att bli fälld.

– Jag har förstås respekt för de som reagerar men som jag har förstått det på de jag har pratat med så kan man visa rätt mycket våld efter klockan 21.

Dolph Lundgren själv har svårt att ta åt sig av kritiken.

– Det låter lite att ta i. Det var ju inget blod och det var ingen som dog. Det skulle ju vara komiskt. Antingen är man så liten att man inte förstår alls eller så är man så stor att man förstår att det är på låtsas. Men det är klart att folk får anmäla vad de vill. Jag tycker att det var en kul grej.